Jag har ingen bästa kompis

5 januari, 2011 av Petra Liuski 6 kommentarer

När jag var yngre hade jag ofta en eller ett par vänner som jag alltid var med. De var mina bästa kompisar – de jag gjorde allt med och pratade om allt med. Dessa kompisar byttes visserligen ut med jämna mellanrum, beroende på diverse faktorer.

När jag började gymnasiet släppte bästistakterna – jag umgicks gärna med olika människor, men hade ett
par tjejer som jag visste att jag kunde lite på i vått och torrt. Jag var även mycket med ett par killar och hittade på ditt och datt. Social till tusen och ivrig att hänga på alla fester och filmkvällar – sådan var jag.

Jag bytte klass ett par gånger och fick fler och fler kompisar. Åren gick och jag började läsa vid universitetet, gamla vänner flyttade och nya tillkom, jag kände mig inte beroende av någon specifik kompis. Detta gjorde mig än mer social men också lite otrygg emellanåt, alla andra verkade ju ha sina ”bästisar” kvar länge…

Jag var en sådan person som höll kontakten med allt och alla, hörde av mig och styrde upp saker men med åren tappade jag kontakt med många och fick dåligt samvete – men med tiden har jag insett att den kontakten ska vara ömsesidig, och man ska må bra av den. Sedan spelar livets skeden också sin roll – man måste alltid alltid sätta sig själv i första rummet. Har man inte energi över till annat så får det stå undan. Tufft, men efter ett tag märker man att det inte hade så stor betydelse de vänskapsband som brustit. Det viktigaste är livet här och nu. Så de trådar som tappats har tappats – det förtar absolut inte den härliga tid jag haft med så många underbara vänner! Allt finns kvar som härliga minnen.

Nu, flera år senare, har jag hittat en stabil grund att stå på. Jag har ingen bästis och känner inget behov av det. Jag har inte ett gammalt kompisgäng kvar som jag fortfarande umgås med. Nix, jag har två-tre ”gamla” vänner som jag fortfarande träffar regelbundet och som betyder enormt mycket för mig. Utöver det har jag massor av gamla, halvgamla och nyvunna vänner som jag har kontakt med eller umgås med lite nu och då, då det passar. Jag trivs jättebra med enkel kontakt genom korta meddelanden på Facebook, sms och mejl – jag ser inget fel i det alls för det behöver inte vara mer komplicerat än så. Ett samtal här och där är också trevligt – men det ska inte bli ett måste.

Jag är en social ensamvarg – om det finns något sådant. Jag umgås helst med familjen för jag en fantastisk relation till mina föräldrar, vilket säkert spelat stor roll under alla år, och så får jag ut enormt mycket av att vara med min son och sambo. Jag tror att jag är så pass trygg i vem jag är och vad jag vill och att jag hittat hem i mig själv, i mitt liv och framförallt i min kreativitet.