Petra Liuski

Varför är jag så jävla tjejig? Eller är jag det?

4 kommentarer

Ja, så har jag länge tänkt. Jag blir så fruktanskvärt arg på mig själv men samtidigt så känner jag mig själv så pass att jag vet om det här. Jag bölar då jag blir arg. Eller då jag ska argumntera för mina perosnliga åsikter och känslor. Som en automatisk trigger är känslan arg eller försvar direkt förknippad med att tårarna flödar och rösten hackar – ja och snoret det forsar liktr niagarafallen. Det är så enerverande. Jag menar, hur lätt är det för någon annan att förstå vad jag säger eller ens ta mig på allvar om jag sitter randig som en zebra i ansikten och hulkar och snörvlar högljutt?! Inte särskilt. Samtidigt är det lite intressant i efterhand. Att jag är så funtad alltså.

Ytterligare en aspekt är att det måste vara enormt svårt att prata med mig då jag är i det där tillståndet på grund av svamlighet. Det har jag funderat över – för tårarna och framförallt ilskan över dem – gör att jag har svårt att hålla fokus och få fram det jag vill. Och bara den vetskapen gör ju att ilskan blir starkare (mot mig själv) och tårarna fler och hulkningarna fyrdubblas. Mitt i detta ska jag då alltså försöka prata, få luft och tänka. En intressant och komisk bild, men jävligt jobbig att veta att jag har då jag i andra fall är så långt ifrån detta som man kan bli.

I veckan har jag mött andra med samma tendenser och det är på ett sätt rätt befriande och skönt. Jag är inte ensam. Och jag har alltid sett det som en ”tjejgrej” men faktum är att jag under livet även mött killar som är likadana. Jag skäms fortfarande ibland över mitt beteende, särskilt i nya relationer, men samtidigt så kan jag i efterhand se det med lite perspektiv. Det här är en del av mig och det kommer alltid att vara så här. Vad andra tycker om det är ju deras sak. Oftast så är det ju i sak inte ett problem – förutom om det nu inte blir så att orden inte kommer fram 😉

Hur är du? Är du en sådan som jag som lipar i ilska eller försvar?

Bild: petra.livskick.nu

Annonser

Författare: Petra Liuski

Jag är kommunikationsstrateg, författare och föreläsare. Driver eget, njuter av det goda och drömmer stort.

4 thoughts on “Varför är jag så jävla tjejig? Eller är jag det?

  1. Fast jag tycker det här är intressant utifrån ett kommunikationsperspektiv. Därför tårar kan vara ett tecken på att man kanske söker empati hos den andre? Jag går ju kurs nu i non violent communication, och jag blir verkligen inspirerad. Har skrivit om det på LK, om du vill läsa!

    Kram, hoppas att du blir klok på dina tårar!

    Emilia

    PS. Tack för all pepp på Facebook!

  2. Definitivt inte ensam. Minns en löneförhandling hos en tidigare arbetsgivare där jag hade grymt bra argument med ett rimligt lönepåslag och kände att jag hade bra på fötterna. Jag hann knappt börja redogöra för vad jag ansåg innan han började komma med alla möjliga idiotiska saker som inte ens hörde hemma på en löneförhandling och samtalet från hans sida hamnade på en väldigt låg nivå. Ilskan kom över mig som en raket och tårarna med den. Samtalet blev ju därför knappast bättre. Blir man inte trött på sig själv då så säg…

    • Tack för din kommentar. jag känner verkligen igen mig i den situation du beskriver. Och ja – man blir trött på det minst sagt. Vi får försöka hitta ett sätt att gilla läget och öva kontroll kanske.

Kommentera gärna, det uppskattar jag!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s