Petra Liuski

Har du ett påklistrat pseudo-jag?

4 kommentarer

Värst vad det fortfarande är många som inte kan slappna av. Det ska namedroppas vid alla möjliga och omöjliga tillfällen, färgmatchas outfits tills det ser too much ut och så ska det pratas om ”rätt” ämnen 24-7. Konstlade samtal mellan stela obekväma tuppar och hönor ter sig ordentligt komiskt, för att inte säga tragikomiskt. Att se dessa stackars individer med påklistrade identiteter battla med namn, teman och argument för att hävda sin plats är underhållning på hög nivå. Jag lockas till leende, men det är ett leende som fryser. För det kan varken vara bekvämt eller sunt att hålla på så där.

Vad är det som gör att så många inte kan släppa garden, vara sig själva och leva i nuet? Vad är det som gör att så många strävar efter en image och en stämpel istället för att vara närvarande och göra det som är bäst för oss själva? Jag trodde i min enfald att det här beteendet hade mattats av men ser att det dessvärre var ett önsketänkande.

Jag är innerligt tacksam att jag sedan länge lyckats släppa just den biten. Att jag idag kan röra mig bland folk utan att behöva tänka på hur jags er ut, vad jag gör och hur jag pratar. Jag är jag. Jag är bäst på att vara just jag. Jag vägrar namedroppa för sakens skull och jag vägrar låtsas att saker som inte alls intresserar mig är min passion. Att vara lite tråkig, ägna mig åt det jag får ut något av och att våga låta andra ta plats, det är för mig ett naturligt och fantastiskt val. Jag behöver inte vara den som får all uppmärksamhet, tvärt om. Jag älskar att se andras framgång, och jag hjälper gärna till. För jag undrar om det någonstans handlar om just den drömmen – att drömmen om att uppmärksammas gör att många klistrat på ett pseudo-jag för att kämpa sig dit.

Annonser

Författare: Petra Liuski

Jag är kommunikationsstrateg, författare och föreläsare. Driver eget, njuter av det goda och drömmer stort.

4 thoughts on “Har du ett påklistrat pseudo-jag?

  1. Funderar som vanligt över det du skrivit. Jag kan nog klä mej efter tillfället, men jag vägrar bli plastig. Det skulle inte funka, jag skulle bli jätteobekväm och konstlad. Nej tack! Jag är hellre lite fel och sticker ut med den jag är 🙂

  2. Fast hur skiljer man den den perfekta plastigheten från den andra?
    Sen så är väl fenomenet en rätt naturlig konsekvens av ett samhälle som präglas alltmer av kapitalismens logik med mer konkurrens, där folk skall ”odla sitt personliga varumärke” osv. Ta hela Umeås Underbara Clara exempelvis. Hon tjänar storkovan på att kabla ut sitt vardagsliv på en blogg. Allt i sken av att det är så hon lever. Fast alla vet att det inte är så och hon medger att hennes blogg så klart är friserad. Men grejen är den är att hon är ett med sin produkt. Vart slutar underbara Clara och vart börjar Clara? I en sådan värld där alltfler verkar kunna tjäna pengar på att bara ”vara sig själv” och där åsikter och tankar alltmer strömlinjeformas så är det inte konstigt om folk blir stela och lägger sig till med manèr. Vad tycker du?

  3. Glad att du har kommit över sådant Petra. Skulle dock tro att hela grejen med ”namedroppande” och dylikt beror på osäkerhet. Min erfarenhet är iallfall den. Är man trygg behöver man inga manèr. Sen så kan nog vem som helst hamna i en social situation som man inte känner att man fixar. Jag skulle exempelvis ha svårt på en nobelmiddag, men det räcker gott med att träffa nya svärföräldrar för första gången för att få mig att bli en ”stel” person. Sen tänker att de som har mindre självförtroende än jag, deras ribba ligger bara lägre. Därav behovet av namedropping osv. Har för övrigt mest stött på fenomenet i yngre åldersgrupper. Här får du en idè av mig=) istället för att faktiskt lite ralijera över fenomenet här kan du istället fundera över vad du kan göra för att få socialt osäkra personer att slappna av och vara sig själva.

    • Tack för din kommentar Nisse. Ja jag tror att det bara handlar om osäkerhet, och en strävan att inkluderas. Stel kan man nog bli överallt. Jag tänker mer på den där ”perfekta” plastiga stelheten – den ogillar jag. Däremot den du beskriver, den ÄR naturlig och helt förståelig.

      Att raljera är lite av mitt ena sätt att få folk att reflektera, det behövs lite eftertanke för att se på sig själv med andra glasögon. Det andra sättet kör jag via coachingen och mer kommer där 🙂

Kommentera gärna, det uppskattar jag!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s