Petra Liuski

Ofrivilligt glapp – men nu blottar jag mig

10 kommentarer

fikonJag tänker ofta ”idag ska jag blogga”, och precis lika ofta blir det inte av. För det är tufft just nu. Jag tänker inte sticka under stolen med att det är min verklighet. Att efter en period med sömnsvårigheter där vissa nätter inneburit en eller ett par timmars sammanlagd sömn har vardagen blivit grå. Jag har varken lust eller ork att göra de enklaste saker vissa dagar. Tankarna virvlar kring samvete, misslyckande och ekonomi. Jag har blivit nedstämd.

Det här är långt ifrån vad jag önskat och lika långt ifrån något jag egentligen vill att andra ska veta. Att jag som annars är energisk, drivande och optimistisk plötsligt befinner mig i ett vakuum nu och då. Ett vakuum som känns orättvist och svårspräckt. Och som faktiskt också är tabubelagt i vårt duktiga prestationssamhälle. För man ska inte vara nere och man ska definitivt aldrig erkänna det för någon. Man ska bita ihop och streta vidare. Men det är förbannat svårt att vara stark då tröttheten trycker ner mig i skorna och myndighetsbeslut gör att jag som satsat på eget och lockats av förenklade bolagsregler nu står barskrapad och måsta fightas en ojämn kamp. Även den starke förlorar en sådan strid om så först efter ett antal slag.

Där har ni min vardag och anledning till blogglappet. Trist och tungt med ständigt malande tankar och fighter. Men om vi nu tar fokus på enbart gråzonen så känns den för mig som ett misslyckande, även om jag logiskt vet att det inte är det. Jag har hört många andra som delat med sig av sina historier om hur de varit deppiga eller tappat lusten till att göra saker under kortare eller längre perioder, och som sagt att de känt sig udda eller misslyckade i sin nedstämdhet. Så jag vet att jag inte är ensam. Det är mänskligt att vara nedstämd emellanåt, och det är inget ”fel” med det. Med det inte sagt att jag tycker att vi alla ska gå in i gråzonen och hänga kvar – tvärtom. Vi ska ur den.

Jag tror att om vi pratar om fenomenet så kommer många grå perioder att kortas ner avsevärt. För det verkar många gånger vara utanförskapet som skapar tankevurpor, dvs känslan att inte passa in i normen eller rädslan att inte fixa vissa saker som gör att vi tyngs ner än mer. Och det ska vi kunna motverka. Genom att prata om det kan vi skapa bra förutsättningar för detta. Där kommer min korta berättelse om min grå vardag in i bilden. Jag blottar mig. Jag vill börja prata om det. Hur gör du?

Har du erfarenhet av att vara nere eller av att ha någon nära dig som varit det? Vad tror du skulle kunna hjälpa individer att inte känna sig misslyckade och snabbare komma ur sina dalar?

 

Annonser

Författare: Petra Liuski

Jag är kommunikationsstrateg, författare och föreläsare. Driver eget, njuter av det goda och drömmer stort.

10 thoughts on “Ofrivilligt glapp – men nu blottar jag mig

  1. Jag känner med dig och jag känner igen mig. Prestationstjejer som gillar att ha massor av saker på gång. Driv och engagemang, lust och längtan att förändra, utveckla å påverka.

    Att ge och att få bidra är det vi kan!
    Jag gissar för din räkning mer att jag vet hur det känns för mig.
    Dagar, tider av vilsenhet och brist på energi, lust och vilja är inte enkelt att hantera varken för egen del eller inför andra.. Det är ovant, lite sorgligt och för mig otryggt.

    Men oavsett, att dela som du gör, ger liv åt människan du är. Du e ingen maskin och det gör dig mer intressant. Mer trovärdig för mig. Och du är inte ensam.
    Stor kram

    • Tack för din word. Det är precis som du säger – sådant här ger liv och visar mer av en person än något annat. Det ska jag tänka på de stunder då jag känner mig misslyckat och tom.
      Kram

  2. Bra steg du tar när du säger och visar hur du känner!

  3. Jag kan faktiskt bli evinnerligt trött på hetsen, som det faktiskt nästan kan bli ibland, att tänka så himla positivt exakt hela tiden. Det är förvisso bra att vara medveten om hur man tänker, och det tror jag i sig kan bidra till att man bättre kan hantera motgångar, men att tvångsmässigt intala sig själv att man måste vända precis allt till något positivt tror jag inte alls är nyttigt. Snarare kanske man då kan känna någon form av skuld över sina negativa känslor om man lägger allt ansvar för sina känslor åt sig själv. Mycket kan man påverka med sina tankar men långt ifrån allt! Ibland kanske det är nyttigare att bara acceptera att det är skit och att det känns skit och tillåta sig att vältra sig lite i sitt må-dåligt-skap tills det vänder. För det gör det. Det man måste komma ihåg är att man inte är en misslyckad människa vare sig för att man misslyckas eller för att man mår dåligt. Och inga toppar utan dalar.
    Kramar!

    • Ja visst är det tröttsamt med denna hets! De som inte erkänner eller har sina dalar måste leva i förnekelse eller rädsla. Rädsla att visa sig mänskliga i detta karga samhälle.

      Tack för att du poängterar skillnaden mellan misslyckad och misslyckas.

      Kram

  4. Ja, och så den lilla detaljen att du är gravid. Hormonerna gör de konstigaste saker med oss, och i ditt tillstånd är de ytterst vildsinta. Kombinera det med sömnbrist och två mörker ihop, så finns det inte en människa som inte skulle vara nedstämd.
    Det blir alltid bättre sen, brukade jag och en väninna säga lite galghumoristiskt,så där. För vi visste att vi inte skulle jobba mindre sen, att vi även detta år skulle åka runt i julkarusellen, och ha lika många vabbdagar som året innan. Minst.
    Men det finns ändå något trösterikt i att upprepa detta ”Det blir bättre sen”. Vi får helt enkelt mumla oss genom mörkret och sömnlösheten.

  5. Tack för att du säger det jag också känner!

    Att inte kunna förverkliga sina idéer gör ont!
    För handlar det INTE om brist på mod, avsaknad av tilltro eller att inte tänka tillräckligt positivt – det går faktiskt inte. Det är fysiskt omöjligt att genomföra. Punkt. Och det blir i sig ännu ett steg nedåt i trappan

    Och vi ska helst inte nämna att det är så – för ingen kan ju avundas oss eller se oss som förebilder eller ens tycka att vi har det bra. Och då finns vi inte.

    Men skam den som ger sig: Vi kommer tillbaka! Sen.

Kommentera gärna, det uppskattar jag!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s