Petra Liuski


1 kommentar

Äntligen – premiär med 4 km

Ja det känns riktigt skönt kan jag intyga. Idag har jag tillryggalagt en drygt fyra kilometer lång joggingtur. I gångtempo visserligen men likafullt en joggingrunda.

Det är fem, sex månader sedan sist och som jag längtat! Jag vet att många rynkar på näsan åt att träna alltför snart efter en förlossning och det är knappt att jag vågar berätta. Men för mig har det känts bra i kroppen den här gången och jag inledde dessutom första veckorna med väldigt lugna promenader för att inte riskera något. Sedan har jag sakta trappat upp medan jag hela tiden varit lyhörd för vad kroppen velat. Det är med andra ord inte från noll jag plötsligt snört på mig löparskorna. Det ligger lite (borde göra mer…) bålträning och några powerwalks med barnvagn (börjar bli less…) bakom.

Nu återstår bara att se hur kroppen reagerar efter premiärturen och om jag orkar mig ut fler gånger framöver.

Varför jag vill träna? För att orka bättre. Och för att kombinera egen tid med må-bra-aktivitet. Så nej, det rör sig inte om att tappa gravidkilon utan om att må bra, bli stark och få göra det jag gillar. Och nej, jag tänker inte heller ha dåligt samvete för att jag gör något för mig själv – det gynnar ju faktiskt även min omgivning i förlängningen.

Nu ska jag njuta av wow-känslan en stund innan jag inser att löprunda två till fem kommer att vara tokjobbiga 😉


Lämna en kommentar

Vilse som tung, trög och trött – låt mig få träna snart!

tunnel

Barbapapakänslan tilltar för varje dag. Eller kanske är det mer en känsla av att vara en flodhäst, Barbapapa är ju trots allt smidig i sin amöbaliknande uppenbarelse. Kort och gott – jag är grymt less.

Jag är less på att vara så stilla. Det är ett par veckor sedan jag orkade röra på mig annat än genom korta promenader i snigeltempo. För att inte tala om hur länge sedan det var jag orkade träna ”på riktigt”. Det känns. Både i kropp och knopp. Och ja, jag VET att det är helt naturligt under en graviditet, men det fråntar ändå inte känslan av att vilja träna och längta efter det.

För det är nästan omöjligt att beskriva i ord hur mycket jag längtar efter ett träningspass. Att känna svetten rinna efter en joggingrunda, vakna med träningsvärken från h*ll eller uppslukas av endorfinruset under ett gympass. Dessa känslor och välmåendet som kommer med regelbunden träning och en aktiv vardag är vad jag saknar. Inget extremt alltså, utan en normal vardag med rörelse. Jag känner inte alls igen mig själv som tung, trög och trött. Jag är inte den individen helt enkelt. Och det påverkar mig – hur jag är, känner och tänker.

Visst – realistiskt sett är det faktiskt inte särskilt länge kvar. Vad är väl en eller två månader i det stora hela? Inte mycket. Men just nu är det svårt att se målet då varje dag känns som en vecka. Eller? Jag kanske ska försöka hitta ett sätt att få det att kännas mindre långt. För det rör sig faktiskt bara om någon vecka tills jag kan böja mig ner eller ta mig ur sängen utan stånk och stön. Och det rör sig bara om ytterligare någon vecka tills jag kan ta raskare promenader igen.

Några veckor. När jag smakar på orden känns det plötsligt inte så farligt. Jag ser ljuset i tunneln. Det kommer att gå vägen det här också.

 


Lämna en kommentar

Det blev dubbelvinst

Idag var en sådan där fantastisk höstdag med krispig luft, några grader varmt och med vackra färger att ta del av. Umeå bjöd verkligen på sin allra bästa sida. Jag känner mig riktigt glad att jag tog mig iväg på en promenad för att få njuta av allt detta. Humöret blev bättre och tröttheten fick sig en omgång. Double-win. Kort och gott.

 


1 kommentar

Nöjd

image

Nu är jag nöjd. Två lätta gympass och nu börjar humöret höjas i takt med att träningsvärken suger tag i musklerna. Ha! Så enkelt. Och – peppar, peppar – knät verkar klara löpband med nya skor! Lycka.

Nu firar jag med fika (i ett moln av linimentdoft 😉 )