Petra Liuski


6 kommentarer

Jobba? Ja, tack.

blockNu svär jag i kyrkan – men faktum är att jag inte kan annat än att vara ärlig mot mig själv. Jag vill börja jobba snart. Och ja, jag vet att det bara är två månader sedan mini kom till världen men jo, jag kan tänka mig att arbeta här framöver (det gör inte att jag älskar honom mindre eller att jag inte vill vara med honom). Jag längtar efter att få bita tag i stimulerande utmaningar och jobba mot deadlines och mål. Jag längtar också efter att få träffa vuxna människor för att inspireras och för att få engagera och hjälpa – göra skillnad helt enkelt. Så oavsett vad kutymen säger, och oavsett hur många förberående blickar jag får, så ska jag tillsammans med maken sy ihop en liten planering sedan får vi se hur allt blir. Först ska jag skriva ner lite funderingar kring ambitioner och visioner – för jag har en tanke. En tanke som är påbörjad 🙂

Annonser


4 kommentarer

Ge f*n i andras gravidkilon!

paus

Vad är det som gör att många är så intresserade av gravidkilon? Jag vet en rad kvinnor som skulle må bättre av att slippa höra om sådant, de har tillräckligt med krav på sig ändå.

Själv har jag fått höra ”Vad stor du är” och ”Hur mycket har du gått upp?” åtskilliga gånger under mina graviditeter. Och efter båda förlossningarna har jag dessutom fått kommentarer i stil med ”Du har ju magen kvar” och givetvis den ständigt återkommande ”Hur många kilon gick du egentligen upp totalt?”.

Jag vet att jag skrivit om det här tidigare, men jag kan för mitt liv inte förstå hur mina och andras gravidkilon kan vara intressanta för någon annan. Personligen har jag aldrig frågat någon om gravidkilon, varken innan jag blev gravid eller efter. För jag bryr mig inte och dessa kilon säger ingenting om någonting. Alla är vi olika och allas kroppar reagerar olika. Dessutom finns det kvinnor som tar illa vid sig av viktprat, som kanske tror att det är fel på deras kroppar och vars självkänsla får sig en rejäl smäll. Lyckligtvis är jag inte en av dem, men visst tog jag åt mig lite under första graviditeten. Nu är jag tryggare i mig själv och skjuter bort alla dumma kommentarer. Faktiskt så har jag också valt att ignorera frågor om min viktuppgång, eller sagt ”det tänker jag inte svara på”.

För visst borde vi i dagens samhälle ha kommit så pass långt att vi VET bättre än att haka upp oss på vikt. Eller? Personligen så vet, och förstår, jag att en kvinnas kropp går igenom en oerhörd process – tänjs, luckras upp och förändras – under en graviditet. Vissa blir sängliggandes, andra kräks flera månader medan ytterligare andra mår toppen. Alla är vi olika. Och det påverkar också hur kroppen förändras rent fysiskt. Självklart blir magen sladdrig och musklerna tappar sin spänst, och några extra kilon fastnar kanske också om man inte är så rörlig. Det är naturligt. Sedan tar det tid, olika för olika kvinnor, att återhämta sig. Fokus ligger på helt andra saker ett bra tag efter förlossningen och det ska det. Det är inte så att vi inte märker degig mage och trånga kläder – vi har bara vett nog att prioritera annat och förstå att var sak har sin tid. Det borde alla andra också inse.


Lämna en kommentar

Vilse som tung, trög och trött – låt mig få träna snart!

tunnel

Barbapapakänslan tilltar för varje dag. Eller kanske är det mer en känsla av att vara en flodhäst, Barbapapa är ju trots allt smidig i sin amöbaliknande uppenbarelse. Kort och gott – jag är grymt less.

Jag är less på att vara så stilla. Det är ett par veckor sedan jag orkade röra på mig annat än genom korta promenader i snigeltempo. För att inte tala om hur länge sedan det var jag orkade träna ”på riktigt”. Det känns. Både i kropp och knopp. Och ja, jag VET att det är helt naturligt under en graviditet, men det fråntar ändå inte känslan av att vilja träna och längta efter det.

För det är nästan omöjligt att beskriva i ord hur mycket jag längtar efter ett träningspass. Att känna svetten rinna efter en joggingrunda, vakna med träningsvärken från h*ll eller uppslukas av endorfinruset under ett gympass. Dessa känslor och välmåendet som kommer med regelbunden träning och en aktiv vardag är vad jag saknar. Inget extremt alltså, utan en normal vardag med rörelse. Jag känner inte alls igen mig själv som tung, trög och trött. Jag är inte den individen helt enkelt. Och det påverkar mig – hur jag är, känner och tänker.

Visst – realistiskt sett är det faktiskt inte särskilt länge kvar. Vad är väl en eller två månader i det stora hela? Inte mycket. Men just nu är det svårt att se målet då varje dag känns som en vecka. Eller? Jag kanske ska försöka hitta ett sätt att få det att kännas mindre långt. För det rör sig faktiskt bara om någon vecka tills jag kan böja mig ner eller ta mig ur sängen utan stånk och stön. Och det rör sig bara om ytterligare någon vecka tills jag kan ta raskare promenader igen.

Några veckor. När jag smakar på orden känns det plötsligt inte så farligt. Jag ser ljuset i tunneln. Det kommer att gå vägen det här också.

 


10 kommentarer

Ytterligare utmaning framkallar jävlaranamma

Denna morgon har tillägnats rensning och rationalisering. Det handlar om utgifter och intäkter. Som det ser ut just nu kommer jag inte att få någon retroaktiv ersättning för mina snart fyra månader som sjukskriven. Och föräldrapenningen hamnar på lägsta nivå. En hård smäll, det är vad det inneburit för mig personligen. Mest för att det var så oväntat och idiotiskt motiverat av byråkratins Sverige.

Hur som helst så är det inte mycket att göra i dagsläget än att tänka om och se till att vardagen fortsätter fungera. Jag har klarat mig på lite och ingenting tidigare som ensamstående, men det är lika fullt en jobbig omställning. Nu har vi ju dessutom nytt radhus och relativt ny bil och dessa två poster äter upp nästan allt vi kommer att ha i intäkt. Utöver det är det en del saker som inte går att påverka, men vissa utgifter kan man strypa helt. Sagt och gjort. Idag har jag sagt upp avtal åt höger och vänster – ni vet tidningsprenumerationer, Spotify Premium och Storytel mm. Sedan har jag ändrat telefonabonnemang för att kapa lite kostnad, och kontaktat diverse olika instanser för att höra hur det ser ut med dispens för avgifter under föräldraledighet med lägsta ersättning. Pjuh! Snacka om effektiv förmiddag.

Sist och slutligen har jag gjort matsedel och handlat utifrån den. Känner mig som en idog husmor utan dess like, kan jag intyga. Nu fattas bara att jag ska sätta mig och laga lite kläder och skura golv 😉

Skämt å sido – faktum är att det känns skönt just nu. Bitterheten och besvikelsen över att ekonomin fått sig en törn för en period finns kvar, men de har fått sällskap av lite jävlaranamma och vilja att klara av det här.

Så bring it on!