Petra Liuski


Lämna en kommentar

Slut på pausfågelkvittrandet

Efter en tid där det varit ”extra allt” har jag äntligen huvudet ovan ytan igen. Underbart. Bild

Annonser


6 kommentarer

Jobba? Ja, tack.

blockNu svär jag i kyrkan – men faktum är att jag inte kan annat än att vara ärlig mot mig själv. Jag vill börja jobba snart. Och ja, jag vet att det bara är två månader sedan mini kom till världen men jo, jag kan tänka mig att arbeta här framöver (det gör inte att jag älskar honom mindre eller att jag inte vill vara med honom). Jag längtar efter att få bita tag i stimulerande utmaningar och jobba mot deadlines och mål. Jag längtar också efter att få träffa vuxna människor för att inspireras och för att få engagera och hjälpa – göra skillnad helt enkelt. Så oavsett vad kutymen säger, och oavsett hur många förberående blickar jag får, så ska jag tillsammans med maken sy ihop en liten planering sedan får vi se hur allt blir. Först ska jag skriva ner lite funderingar kring ambitioner och visioner – för jag har en tanke. En tanke som är påbörjad 🙂


1 kommentar

Jag lämnar Umeå och blir skelleftebo

Efter en tids funderande, överväganden och tankeverksamhet har vi nu bestämt oss. Vi flyttar norrut till Krilles hemstad, SAIK-fästet, guldstaden – ja, kort och gott till schta’an. Det är dags att skriva nästa kapitel i vår familjebok och lämna Umeå helt enkelt.

Jag har bott i Umeå nästan hela mitt liv förutom några vistelser utomlands, och en flytt har lockat många gånger. Nu äntligen blir det av! En tomt är bokad på det nya området, Falkträsket, och ett nybygge stundar för oss. Vi har valt hustyp och helgen kommer att tillägnas idel val. Huset levereras först i höst, men vi flyttar innan dess. Det ska bli både roligt och spännande för hela familjen, minst sagt. To be continued…

skeå ge ideerna plats

 

Bild lånad från Krux.se


Lämna en kommentar

Vilse som tung, trög och trött – låt mig få träna snart!

tunnel

Barbapapakänslan tilltar för varje dag. Eller kanske är det mer en känsla av att vara en flodhäst, Barbapapa är ju trots allt smidig i sin amöbaliknande uppenbarelse. Kort och gott – jag är grymt less.

Jag är less på att vara så stilla. Det är ett par veckor sedan jag orkade röra på mig annat än genom korta promenader i snigeltempo. För att inte tala om hur länge sedan det var jag orkade träna ”på riktigt”. Det känns. Både i kropp och knopp. Och ja, jag VET att det är helt naturligt under en graviditet, men det fråntar ändå inte känslan av att vilja träna och längta efter det.

För det är nästan omöjligt att beskriva i ord hur mycket jag längtar efter ett träningspass. Att känna svetten rinna efter en joggingrunda, vakna med träningsvärken från h*ll eller uppslukas av endorfinruset under ett gympass. Dessa känslor och välmåendet som kommer med regelbunden träning och en aktiv vardag är vad jag saknar. Inget extremt alltså, utan en normal vardag med rörelse. Jag känner inte alls igen mig själv som tung, trög och trött. Jag är inte den individen helt enkelt. Och det påverkar mig – hur jag är, känner och tänker.

Visst – realistiskt sett är det faktiskt inte särskilt länge kvar. Vad är väl en eller två månader i det stora hela? Inte mycket. Men just nu är det svårt att se målet då varje dag känns som en vecka. Eller? Jag kanske ska försöka hitta ett sätt att få det att kännas mindre långt. För det rör sig faktiskt bara om någon vecka tills jag kan böja mig ner eller ta mig ur sängen utan stånk och stön. Och det rör sig bara om ytterligare någon vecka tills jag kan ta raskare promenader igen.

Några veckor. När jag smakar på orden känns det plötsligt inte så farligt. Jag ser ljuset i tunneln. Det kommer att gå vägen det här också.