Petra Liuski


4 kommentarer

Ge f*n i andras gravidkilon!

paus

Vad är det som gör att många är så intresserade av gravidkilon? Jag vet en rad kvinnor som skulle må bättre av att slippa höra om sådant, de har tillräckligt med krav på sig ändå.

Själv har jag fått höra ”Vad stor du är” och ”Hur mycket har du gått upp?” åtskilliga gånger under mina graviditeter. Och efter båda förlossningarna har jag dessutom fått kommentarer i stil med ”Du har ju magen kvar” och givetvis den ständigt återkommande ”Hur många kilon gick du egentligen upp totalt?”.

Jag vet att jag skrivit om det här tidigare, men jag kan för mitt liv inte förstå hur mina och andras gravidkilon kan vara intressanta för någon annan. Personligen har jag aldrig frågat någon om gravidkilon, varken innan jag blev gravid eller efter. För jag bryr mig inte och dessa kilon säger ingenting om någonting. Alla är vi olika och allas kroppar reagerar olika. Dessutom finns det kvinnor som tar illa vid sig av viktprat, som kanske tror att det är fel på deras kroppar och vars självkänsla får sig en rejäl smäll. Lyckligtvis är jag inte en av dem, men visst tog jag åt mig lite under första graviditeten. Nu är jag tryggare i mig själv och skjuter bort alla dumma kommentarer. Faktiskt så har jag också valt att ignorera frågor om min viktuppgång, eller sagt ”det tänker jag inte svara på”.

För visst borde vi i dagens samhälle ha kommit så pass långt att vi VET bättre än att haka upp oss på vikt. Eller? Personligen så vet, och förstår, jag att en kvinnas kropp går igenom en oerhörd process – tänjs, luckras upp och förändras – under en graviditet. Vissa blir sängliggandes, andra kräks flera månader medan ytterligare andra mår toppen. Alla är vi olika. Och det påverkar också hur kroppen förändras rent fysiskt. Självklart blir magen sladdrig och musklerna tappar sin spänst, och några extra kilon fastnar kanske också om man inte är så rörlig. Det är naturligt. Sedan tar det tid, olika för olika kvinnor, att återhämta sig. Fokus ligger på helt andra saker ett bra tag efter förlossningen och det ska det. Det är inte så att vi inte märker degig mage och trånga kläder – vi har bara vett nog att prioritera annat och förstå att var sak har sin tid. Det borde alla andra också inse.

Annonser


3 kommentarer

Ingen fler förlossning tack! (obs – lite halvvarning för känsliga)

blomma rosa

Nej, det lockar inte med ytterligare en förlossning. Den senaste ligger alltför nära i tid och minne. Med Jonah gick det relativt fort för åtta år sedan – det handlade om mindre än en och en halv timma från avfärd hemifrån. Ingen bedövning hanns med och det blev lite tumult där mitt i natten då det skulle till att födas fastän jag bara skulle in och få något att ”sova på” för att sedan komma in dagen därpå, utvilad. Men icke. Han skulle se världen och det snabbt.

Med detta i åtanke har vi under den här graviditeten sagt att vi ska vara förberedda på att det kan gå snabbt. Vi har skämtat och sagt att det precis som senast inte behöver skrivas födelseplan eller packas musik och fika. Att vi har tur som bor nära förlossningen (bara 1,5 km) Men givetvis hoppades vi att det skulle ske under mer normala förhållanden den här andra gången, och att jag skulle hinna få bedövning och känna att jag hade lite mer kontroll.

Då det väl var dags blev det precis som läget vi skämtat om. Värkarna tilltog ytterst oregelbundet och snabbt hemma och precis då vi skulle iväg gick vattnet – och det var skarpt läge direkt. På något sätt lyckades jag ta mig in i bilen och Krille körde så fort det gick på hala vägar medan jag pustade och skrek åt honom att köra fortare och ”barnet kommer NU”. Jag var faktiskt övertygad om att vi skulle föda i bilen och kände paniken komma mitt i allt adrenalinpåslag. Men vi hann fram, sladdade upp vid ingången och lämnade allt vi hade i bilen. Med mer vatten och kladd flödande tog jag med Krilles hjälp de få stegen till entrén och där fann vi att innerdörrarna var låsta. Ytterligare panik.

Krille började banka på dörren medan jag halvlåg i en stol och kved. Efter några sekunder (kändes som minuter) kom personalen och öppnade. Det tog någon stund innan de förstod att det var skarpt läge men då jag lyckades klämma fram att jag verkligen inte kunde ställa mig upp började de fatta. Då gick det undan och jisses vilken underbar och kompetent personal som tog hand om oss! Snabbt rullades jag in i närmsta rum där kläder slets av och ett kontrollerat kaos bröt ut. Födelseplan och id-handlingar låg i bilen och bedövning var det aldrig tal om – det var bara att sätta igång att krysta. Knappt tio minuter senare föddes vår andra guldklimp, Jesse.

Allt gick fantastiskt bra under omständigheterna och personalens ”så här borde alla föda” gjorde mig lite bättre till mods. (Även om de i samma veva sa att det inte alltid är positivt med hög smärttröskel.) För hur det än var så hade jag tvångstankar just efter förlossningen och flera dagar efteråt – om att föda hemma, i bilen eller i foajén på förlossningen. Om vad som hade kunnat ske om inte min mamma kommit för att sova hos oss just den natten, om vad Jonah gjort om han fortfarande varit vaken och sett allt.  Ja, jag vet att allt gick bra och marginalerna var på vår sida – men ändå.

Med allt detta färskt i minnet känns det inte särskilt lockande med ytterligare barnafödande inom en snar framtid. Och blir det av så lovar jag att jag ska checka in på förlossningen sista veckan av graviditeten för att vara på den säkra sidan.


1 kommentar

Mina två fina pojkar

Jonah & Jesse 11:2

Jonah & Jesse 11 februari 2013

Här kommer ett tillfälligt besök från bebisbubblan för att visa att jag lever och mår bra. Och att jag numera är tvåbarnsmor. Det är lite svårt att greppa tycker jag, men det sjunker in mer och mer. Vilka känslor och vilken lycka! Det jag trodde var omöjligt – att älska två barn lika mycket – har överbevisats redan efter några dagar. Det är möjligt och det är så naturligt.

 

 


Lämna en kommentar

Vilse som tung, trög och trött – låt mig få träna snart!

tunnel

Barbapapakänslan tilltar för varje dag. Eller kanske är det mer en känsla av att vara en flodhäst, Barbapapa är ju trots allt smidig i sin amöbaliknande uppenbarelse. Kort och gott – jag är grymt less.

Jag är less på att vara så stilla. Det är ett par veckor sedan jag orkade röra på mig annat än genom korta promenader i snigeltempo. För att inte tala om hur länge sedan det var jag orkade träna ”på riktigt”. Det känns. Både i kropp och knopp. Och ja, jag VET att det är helt naturligt under en graviditet, men det fråntar ändå inte känslan av att vilja träna och längta efter det.

För det är nästan omöjligt att beskriva i ord hur mycket jag längtar efter ett träningspass. Att känna svetten rinna efter en joggingrunda, vakna med träningsvärken från h*ll eller uppslukas av endorfinruset under ett gympass. Dessa känslor och välmåendet som kommer med regelbunden träning och en aktiv vardag är vad jag saknar. Inget extremt alltså, utan en normal vardag med rörelse. Jag känner inte alls igen mig själv som tung, trög och trött. Jag är inte den individen helt enkelt. Och det påverkar mig – hur jag är, känner och tänker.

Visst – realistiskt sett är det faktiskt inte särskilt länge kvar. Vad är väl en eller två månader i det stora hela? Inte mycket. Men just nu är det svårt att se målet då varje dag känns som en vecka. Eller? Jag kanske ska försöka hitta ett sätt att få det att kännas mindre långt. För det rör sig faktiskt bara om någon vecka tills jag kan böja mig ner eller ta mig ur sängen utan stånk och stön. Och det rör sig bara om ytterligare någon vecka tills jag kan ta raskare promenader igen.

Några veckor. När jag smakar på orden känns det plötsligt inte så farligt. Jag ser ljuset i tunneln. Det kommer att gå vägen det här också.