Petra Liuski


4 kommentarer

Ge f*n i andras gravidkilon!

paus

Vad är det som gör att många är så intresserade av gravidkilon? Jag vet en rad kvinnor som skulle må bättre av att slippa höra om sådant, de har tillräckligt med krav på sig ändå.

Själv har jag fått höra ”Vad stor du är” och ”Hur mycket har du gått upp?” åtskilliga gånger under mina graviditeter. Och efter båda förlossningarna har jag dessutom fått kommentarer i stil med ”Du har ju magen kvar” och givetvis den ständigt återkommande ”Hur många kilon gick du egentligen upp totalt?”.

Jag vet att jag skrivit om det här tidigare, men jag kan för mitt liv inte förstå hur mina och andras gravidkilon kan vara intressanta för någon annan. Personligen har jag aldrig frågat någon om gravidkilon, varken innan jag blev gravid eller efter. För jag bryr mig inte och dessa kilon säger ingenting om någonting. Alla är vi olika och allas kroppar reagerar olika. Dessutom finns det kvinnor som tar illa vid sig av viktprat, som kanske tror att det är fel på deras kroppar och vars självkänsla får sig en rejäl smäll. Lyckligtvis är jag inte en av dem, men visst tog jag åt mig lite under första graviditeten. Nu är jag tryggare i mig själv och skjuter bort alla dumma kommentarer. Faktiskt så har jag också valt att ignorera frågor om min viktuppgång, eller sagt ”det tänker jag inte svara på”.

För visst borde vi i dagens samhälle ha kommit så pass långt att vi VET bättre än att haka upp oss på vikt. Eller? Personligen så vet, och förstår, jag att en kvinnas kropp går igenom en oerhörd process – tänjs, luckras upp och förändras – under en graviditet. Vissa blir sängliggandes, andra kräks flera månader medan ytterligare andra mår toppen. Alla är vi olika. Och det påverkar också hur kroppen förändras rent fysiskt. Självklart blir magen sladdrig och musklerna tappar sin spänst, och några extra kilon fastnar kanske också om man inte är så rörlig. Det är naturligt. Sedan tar det tid, olika för olika kvinnor, att återhämta sig. Fokus ligger på helt andra saker ett bra tag efter förlossningen och det ska det. Det är inte så att vi inte märker degig mage och trånga kläder – vi har bara vett nog att prioritera annat och förstå att var sak har sin tid. Det borde alla andra också inse.

Annonser


4 kommentarer

Jag är krävande – du SKA engagera dig i det du gör.

I olika sammanhang märker jag att jag många gånger vill och tror att andra ska kunna och ska prestera så mycket mer än de visar. Plus att jag förväntar mig att alla ska vara sin bästa version av sig själv. Alltid. Och särskilt då det handlar om valt engagemang.

I sak är det här inget fel, jag har inga oövervinnerliga krav, men ändå blir jag besviken. Många är lite väl bekväma i sin tillvaro och inser inte vikten av att förvalta förtroende. Om jag samarbetar med någon vill jag att den personen eller det företaget ska visa sig från sin bästa sida och är jag kund någonstans vill jag att det företaget eller den företagaren ska visa engagemang och bjuda på det där lilla extra. Samma sak gäller styrelsearbete, festfixande och all annan frivillig hjälp. Räcker man upp handen ska man också fullfölja sina åtaganden med engagemang.

Givetvis finns omständigheter som gör att man inte kan vara på topp eller behöver avbryta samarbeten, och det är fullt tillåtet, men när beteendet börjar bli en vana och då lättjan och girigheten tar över och trycker bort service och välvilja, då har en gräns passerats. Då personer och företag kontinuerligt inte orkar anstränga sig för att ge allt eller inte vill prestera toppkvalitet för att det inte känns värt det av olika anledningar, ja då börjar jag tvivla. För nog ska jag kunna kräva mer än så.

Jag ställer höga krav på alla jag möter, men inte orimliga krav. De jag haft som arbetsgivare och mina leverantörer, styrelsemedlemmar och andra som finns i min närvaro – alla både kan och bör engagera sig helhjärtat i det de företagit sig. För varför ska vi engagera oss i andra eller i affärer, om vi inte gör det på bästa möjliga sätt? Jag får det inte att gå ihop. Det stjälper ju mer än det hjälper. Att sitta med i en arbetsgrupp eller vara frivillig hjälpreda medför ett ansvar inför andra. Ett ansvar som ska förvaltas väl. Jag har upplevt så många som räcker upp handen och anmäler sig att vara med i olika grupperingar men sedan inte lyfter ett finger. Vad är det för stil?

Så ja, jag är oerhört krävande och kan säkert uppfattas som petig och gnatig, men jag tycker att jag har rätt till det.

 


9 kommentarer

Ge f*n i den där blicken, tack.

Det är förbannat svårt att förklara för andra, anledningen till min sjukskrivning. ”Jag är trött och jag kan inte sova” är sanningen – men dessa ord möts oftast av en ytterst frågande blick. Jag har till och med aktivt valt att förklara det i abstrakta termer som ”graviditetsrelaterade anledningar” för att slippa förklara mig vidare, eller för att slippa försvara mig.

För det är som om trötthet inte är en ok anledning till sjukskrivning, och dessutom som om det är något som alla andra ändå dras med i dagens samhälle. Idag ska vi ständigt beklaga oss över hur trötta vi är och vissa nästan tävlar i att sova minst antal timmar. Det ger status att skryta om hur man slitit med än det ena och än det andra sent in på natten. Eller hur man stigit upp klockan fyra för att yoga, baka och ta en promenad innan jobbet. För mig är det vansinne. För det första behöver jag i normala fall runt åtta timmars sömn för att fungera optimalt. För det andra är jag just nu trött för att jag inte KAN sova.

För faktum är att jag får sova hur mycket jag vill och jag får vila på dagarna. Men ingenting har varit möjligt senaste tiden. Efter en lång period med bara några få timmars vila per dygn sätts mycket ur spel i kroppen kan jag intyga. Att vara så trött att man skakar, för migrän och helst av allt bara vill gråta. DET är att ”vara trött och inte kunna sova” i min värld. Häromnatten låg jag exempelvis vaken till närmare klockan sex på morgonen och vinkade nästan av maken till jobbet innan jag kunde somna för ett par timmars vila. Det är inte det minsta coolt eller statushöjande.

Så till alla er som jagar vakna timmar och pimplar energidrycker för att klara jobbet – det gagnar ingen. Dessutom bidrar beteendet och skrytet till en skevhet i samhället vilket i sin tur kan komma att bli ödesdiger. Och till sist – till alla er som tycker att min anledning till sjukskrivning är nonsens – testa en period. Kom bara ihåg att du inte får balja kaffe i mängder, dricka energidrycker och heller inte medicinera för att få vila. Se även till att du inte kan ligga det minsta bekvämt då du väl lägger dig ner för att sova. Återkom gärna efter det med samma ifrågasättande blick.

Eller så ger du f*n i den där blicken och möter istället mig, och andra som är sjukskrivna av olika anledningar, med helt öppet sinne utan att döma.


Lämna en kommentar

Jag är i fel skog varje gång

Hur kommer det sig att jag gång efter annan försöker med glatt humör och med enormt fokus men aldrig lyckas? Och hur kommer det sig att parallellt med detta så lyckas typ alla andra? Jag pratar om svamp. Jag älskar att vara ute i skogen och jag har år efter år ambitionen att plocka svamp. Massor av svamp.

Folk pratar om att det finns så många bra ställen nära stan och att det är lätt att hitta såväl gula kantareller som trattisar. Jag får generella beskrivningar, men ingen pekar ut ställena åt mig. Alla vill ju ha sin egen skattkista kvar. Så klart!

Men jag vill ju också hitta  de där guldklimparna. Vara med om att ”skörda” trattisar och sedan få avnjuta smörstekta ditos till kvällsmål. Den känslan och den drömmen är vad som får mig att fortsätta. För jag som annars har ett ytterst bristfälligt tålamod beger mig ut. Kikar efter blandskog, rishögar och hällor. Alla tips jag kan tänka mig komma på. Men icket. Den här helgen har jag varit ute två gånger, visserligen bara en knapp timme åt gången, utan resultat. Måste varit i fel skog. Inte ens en sopp har jag haft med mig hem.

Så kan ingen förbarma sig över mig och ta mig i handen och leda mig till ett svampställe? Snälla? Nehej, trodde väl inte det heller. Nåja, jag har redan funderat ut ett ställe till att besöka i eftermiddag. Så kanske kanske att jag har turen med mig då. För jag är lite som en hund i det här fallet, och tror dessutom på reklamen att ”plötsligt så händer det”.